Ett dystert 60-årsminne
(Avskrift ur Oskarshamns Tidning
1915)
Det finns gott om gastmöten och
spökställen i Stora Abytrakten i
Mörlunda socken, verkliga gissel
för de små och stora barn, som
efter mörkrets inbrott äro
nödsakade att taga sina vägar
förbi dem. Och så tätt inpå
varandra ligga de, att om den
räddhågade väl klarat det ena,
står han endast några hundra
steg från ett annat.
Fruktade platser
De mest och allmännast
fruktade äro Galgmon och Gamla
Dala, båda i Abykanten utmed
Stockholmsvägen och endast 300 -
400 meter från varandra. Bådas
dåliga rykte står i förbindelse
med i gångna tider begångna
brott. Som skolpojke för 25 - 30
år sedan hade jag dagligdags
mina vägar där förbi, och rätt
så kavat jag annars var, var det
med verklig dödsångest jag gick
förbi, om jag hade något ärende
åt det hållet, sedan det blivit
mörkt; så from till sinnes har
jag nog aldrig varit och så
uppriktigt har jag aldrig läst
"Gud som haver…" som vid sådana
tillfällen.
Mer än en gammal syndare har sig
omvänt och bättrat på grund av
syner - naturligtvis inbillade -
på någon av dessa fruktade
platser. Det är väl bortåt 25 år
sedan jag flyttade från trakten.
Liksom förmodligen flertalet av
traktens infödingar har jag icke
vetat mer om dessa båda tillhåll
för onda andar än att på Galgmon
en missdådare blivit avrättad
och begraven och att på Gamla
Dala en "äskedängarjude"
(gårdfarihandlare) funnits
mördad och nedgrävd, utan att
gärningsmannen blivit fast. Det
är givet, att dessa otäcka
händelser på en ort, där
befolkningen är särskilt fallen
för skrock, alstrat en mängd
historier om syner och
uppenbarelser, medan de
händelser, som ligga till grund
härför, ingen längre talar om
och högst få ens känna.
Häromdagen gjorde jag ett besök
i min barndomsbygd, som jag
endast enstaka gånger återsett,
sedan jag i skolåldern flyttade
långt därifrån. Jag var nu inte
längre så rädd att gå förbi både
Galgmon och Gamla Dala, Åtgölen
(fruktad därför att Snus-Inga
dränkt sig däri). Gastmötet och
vad allt de heta, de många
spökställena. En smula
beklämning kände jag likväl när
jag gick förbi Galgmon, väl mest
med tanke på de fasans stunder
jag här upplevat som barn.
Ögonvittne till
avrättning
Det föll mig nu in, att jag
borde söka få veta något närmare
om det dåd vars slutakt
utspelats på Aby Galgmo. Jag
uppsökte därför den gamle
kärngubben Nils Jonsson i Ekebo,
den bäste kännaren i våra dagar
av förhållandena i de bygderna
under 1800-talets senare hälft
och ett gott stycke därförut.
- Om jag känner till
halshuggningen på Galgmon? sade
Nils. Visst i jesta namn, jag
var ju med när det skedde. Och
rättså länge det är sen dess,
minns jag alltsammans som om det
varit i går. Det kan aldrig
någon glömma, som var med. Det
var tusentals människor från
alla håll som kommit tillstädes.
Varenda tumsbredd av marken runt
om var upptagen och tallarna
riktigt dignade av allt folk,
som klättrat upp i dem. Jag hade
klättrat upp i en tall alldeles
invid de trindor, som utgjorde
inhägnaden eller spetsgården
till själva avrättningsplatsen,
så att jag såg alltihop mycket
noga från början till slut.
Här fortsatte Nils med en
noggrann skildring av alla
händelserna kring avrättningen,
alltsammans så målande, att jag
liksom tyckte mig själv ha varit
närvarande. Jag verkligen spratt
till när han talade om hur bilan
föll och de många, som då föllo
avdånade ner.
- Åtminstone hälften av dem, som
sutto i träden, föllo ned som
skjutna skator. Har han hört när
en timmertall faller i en tät
skog? Precis som om bilan på en
gång fällt en hop timmerträd lät
det när människorna, då bödeln
fällde bilan, handlöst föllo
genom de knastrande och brakande
grenarna. Det var många, som
kommo till skada den gången.
- Hur länge är det sedan detta
hände? Sporde jag.
- Det var vid senvintern; jag
hade dagen förut varit och
mönstrat till beväring och
skulle se'n på sommaren fylla 21
år. Får jag leva till sommaren,
blir jag 81 år. Så då kanske han
kan räkna ut årtalet?
- Det var således 1855, för
jämnt 60 år sedan.
- Jo, det är väl det; jag har
aldrig varit så värst slängd i
räkningen - har just inte haft
så mycket att räkna i mina dar.
August i Röttes, han som
halshöggs, hade samma årtal som
jag, så han skulle ha mönstrat
på samma gång, om det inte gått
så galet med honom.
-Ett lett folk var Röttesfolket.
Fastän de voro så obarmhärtigt
rika, var det ändå ingen
hederlig människa, som ville
vara i lag med dem. Inte för att
de voro obarmhärtigt rika, var
det ändå ingen hederlig
människa, som ville vara i lag
med dem. Inte för att de vore
oredliga i affärer eller på det
viset. Men de voro de värsta
slagskämpar i hela Mörlunda
socken och ofredade alla de
träffade på, så att det ansågs
för rent livsfarligt att komma
ut för dem.
- Hade någon av familjen "suttit
inne" för något brott?
- Nej, ingen vågade ange dem,
och ibland tystade de ner fula
saker med pengar till målsägaren
eller de som kunde vittna. Johan
i Röttes, Augusts far, borde
egentligen ha blivit halshuggen
han också, och det många år före
August. Det var han som dränkte
min mors styvfar. Ja, det var
många år förut. Min mormor hade
gift om sig med en gubbe, som
hade krog i Tulunda. En kväll
hade Johan i Röttes och Orren
(en bonde från trakten) varit
hos gubben och supit ur så
mycket brännvin han hade. När de
då inte kunde få mera, ledde de
ner honom till Emån, där Johan
dränkte honom. Orren ville inte
vara med om saken, men han såg
på i alla fall. Det var lång
rannsakan om det där, men ingen
blev fast. Men ett par år senare
höll det ändå på att gå galet
för Johan i Röttes. Han var
litet supen på en auktion och
skulle då till att klå Orren.
Men då sade Orren, så att det
hördes av mest varenda en på
auktionen: "Nu är det allt jag,
som går och anger dig för att du
hävde kroggubben i ån, din
bandit! Då blev Johan spak. Det
blev i alla fall aldrig
någonting utav den saken, Orren
fick 2 000 riksdaler av Johan
för att han skulle hålla sig
stilla, och fastän alla
människor i både Mörlunda och
Tveta socknar viste hur det var,
var det ingen som vågade ange
Johan.
Brottet
Efter att ha givit mig en liten
beskrivning å ett och annat från
trakten på den tiden, kom så
Nils in på det egentliga ämnet
för berättelsen: det ruskiga
brott, för vilket August i
Röttes fick plikta med sitt
huvud.
- August var den grannaste
pojken i hela socknen. Flickorna
voro lika tokiga i honom som
manfolket rasande på honom. En
bland dem, han liksom i smyg
höll sig till, var Ann-Dicka i
Lunneberg, en liten stuga mellan
Tulunda och Tigerstad. Dickera
voro ett patrask, som inte hölls
för något. Det var förstås bara
för skojs skull August höll sig
till Ann-Dicka. Så blev
Ann-Dicka havande. Hon tog den
saken lugnt; hon hade ju, utan
att hon visste varför, aldrig
haft något anseende och hade
således intet att förlora. I
Röttes voro de däremot
förbittrade över att August
"skämt ut sig" genom att ge sig
i slang med ett avskum som
Ann-Dicka i Lunneberg; särskilt
Röttesmora kältade jämt och samt
på August; bland annat hade hon
hörts yttra till honom: "Jag kan
väl aldrig tro att du låter den
usla Ann-Dicka gå och skrika ut
i socknen, att du är far till
hennes unge! Om det hade någon
inverkan på August, kan jag inte
säga; han var nog i stånd till
vad som helst på eget bevåg.
En söndagskväll på
eftersommaren, just då vi slagit
rågen, går emellertid August,
som då var bra supen, bort till
Lunneberg, rycker upp dörren
till rummet, där Ann-Dicka och
hennes mor ligga i var sin säng,
och under utropet: "Jag skulle
hit och se efter om du är med
barn, din markatta!" skar han
upp magen på den olyckliga.
Därefter tar han ett trindstycke
och slår modern i huvudet, så
att hon förlorar sansen. Sedan
detta var gjort, tänder han eld
på stugan och går sin väg. Innan
elden hunnit få allt för stark
fart, hade emellertid modern
återfått sansen och lyckats
släpa sig ur det brinnande
huset. Det dröjde en god stund
innan folk kom till, och då var
stugan så gott som nedbrunnen.
Den nästan vanmäktiga modern
redogjorde så gott hon kunde för
de fasansfulla händelserna i
stugan, och några timmar senare
var odjuret August inom lås och
bom. På den tiden vore vi
härdade för nästan vad som
helst; det gick ju knappt en
auktion eller marknad utan att
någon blev helt eller i det
närmaste ihjälslagen. Men det
här var för otäckt, så att även
de mest förhärdade grepos av
fasa och avsky.
Rannsakning och dom
För de många vittnenas
skull höllos de flesta
rannsakningarna i Mörlunda
sockenstuga, 10 minuters väg
från Tulunda. Det var flera
hundra vittnen, nästan utan
undantag inkallade på måfå; man
hoppades på det sättet få veta
om August förut yttrat något om
sina djävulska planer. Men ingen
visste något. Sedan
rannsakningen pågått en lång
tid, varunder August hårdnackat
nekade, måste de släppa honom
lös, då det inte fanns andra
bevis än Ann-Dickas mor, som
inte fick vittna.
August gick nu länge hemma, jag
tror mest ett år, och arbetade
vid gården som de andra. Var
människa visste ju att han var
ogärningsmannen, så att det
kändes bra kusligt att vara i
hans närhet. Han var inte
spakare nu än förut, ofredade
folk och slogs var han kom åt;
bland annat slog han tillsammans
med en annan bondson en karl så
fördärvad, att vi trodde han
aldrig skulle komma sig igen.
För den bedriften fick kamraten
ensam ta straffet;
August fick för värre saker så
mycket den mänskliga rättvisan
kunde ge.
Medan August gick därhemma hade
en piga, som förut varit
inkallad som vittne, därför att
det varit "väl" en tid mellan
henne och August, gripits av
samvetskval samt gått till
prästen och anhållit att få
vittna omigen, hon hade inte
vittnat vad hon visste. Nu
berättade hon att hon i sällskap
med en dräng vid mordtillfället
legat i en rågröke (= skyl)
knappt hundra steg från
Lunneberg och sett när August
kom och ryckte upp dörren till
stugan samt strax därpå hört
skrik, som trängde genom märg
och ben. Gripna av dödlig
förfäran för August, kanske mest
för att pigan hade sina vågade
äventyr bakom hans rygg, smögo
de sig skyndsamt därifrån, innan
de även varsnat elden eller ens
hade en aning om att ett
morddrama utspelats.
Efter denna bekännelse skulle
naturligtvis August häktas och
på rannsakning igen. Men han var
försvunnen; det troddes att
pigan på något sätt låtit varna
honom, så att han i tid skulle
kunna sätta sig i säkerhet. Det
dröjde också ett helt år innan
man fick honom fast i Tveta
skogsbygder, där han dolts av
släktingar. Drängen, som varit
med i rågskylen, var för länge
sedan försvunnen, så att han
undgick att vittna. Även nu togo
rannsakningarna lång tid, och
mellan varje skjutsades August
den långa vägen mellan fängelset
i Kalmar och tingsstället i
Målilla. Han nekade nu som
förut, men blev ändå dömd till
döden både av häradsrätten och
Göta hovrätt. Till slut kom
också Högsta domstolens utslag.
Då gick slottspastorn till
August i hans cell och omtalade
för honom att nu också kungl M:t
dömt, varför han borde lätta
sitt samvete. Utan märkbar
sinnesrörelse svarade då August:
"Ja, då är det ju inte lönt att
strida emot längre, utan det är
väl så gott att jag tas med att
jag gjort´et."
Bekännelsen upprepades och
protokollfördes inför
fängelsemyndigheterna, varefter
dessa handlingar sändes till
Högsta domstolen. Det var en
barmhärtighetsgärning mot
uslingen, att kungl m:ts första
utslag aldrig blev uppläst för
honom, sedan han väl bekänt; det
lydde på - att fången skulle
frigivas!
Dödsdomen föll en tid efteråt
och upplästes för August först
kvällen före avrättningen, då
han, omgiven av tre präster,
hade sitt sista nattkvarter hos
Kaskens i Målilla.
Ett par år efter avrättningen
gick det rykten om att liket
blivit uppgrävt från Galgmon och
flyttat till vigd jord. En
rättslig undersökning
igångsattes, och det påstods att
det ingenting fanns kvar i
graven på Galgmon, fast
allmänheten ingenting bestämt
fick veta. På socken-kyrkogården
kom han i alla fall inte; men
kanske släktens många pengar
förmått en dödgrävare i någon
grannsocken ge August i Röttes
den sista vilan i vigd jord. Så
tror jag och många med mig.
Röttesfamiljen flyttade någon
tid senare till Amerika. Om
deras senaste öden vet man
endast att Johan, fadern till
August, senare blev hängd där.
Så att fastän han här hemma
slapp ifrån med 2 000 riksdaler
för att han dränkte mor mins
styvfar, fick han ändå till slut
vad han borde haft många år
förut.
Så lyder Nils Jonssons
berättelse om varför Aby Galgmo
i jämt 60 år haft så dåligt
rykte och väl kommer att ha
släktled framåt.
Axell
Artikeln är nedtecknad av
Sven Svensson, Målilla
